Slagen i spillror
Jag vet inte hur jag ska bearbeta det här. Hur ska jag någonsin kunna acceptera detta? Ett liv utan Åke. Som alltid funnits där. Som alltid varit sig själv, alltid haft nåt att prata om, även med helt okända människor. Som alltid varit med och firat jul, nyår, födelsedagar.
Hur lång tid kommer sorgen att ta? Innan det lättar. innan jag slutar gråta över minsta lilla sak som påminner mig om honom. Aldrig förmodligen. Sorgen och saknaden kommer alltid att vara kvar. Jag kommer alltid att påminnas om honom- förhoppningsvis på ett positivt sätt nån gång. Kanske utan att gråta, istället kommer det kanske fram ett leende istället.
Häromdagen på Maxi fick jag syn på Aladdins chokladhjärtan. Jag var tvungen att gå ut ur affären. Åke fick såna av oss på sin födelsedag för en månad sen. Och nu är han borta.
Hur ska livet kunna gå vidare?
När jag är med mamma stänger jag av mig själv. Jag blir nån annan. En person som tar hand om henne, som diskar, plockar undan, hänger tvätt och fixar med allt- och som tröstar henne, fösöker få henne att se att det kommer bli lättare.
Men kommer det verkligen att bli det?
När jag är ensam, här hemma. Då brister alla murar totalt. Då gråter jag så hårt så jag skakar, jag får en enorm huvudvärk och blir vansinnigt trött. Jag får dämpa mig med en kudde i ansiktet.
Jag önskar så hårt att det ska ha blivit fel, att han inte satt i lastbilen, utan det var någon annan. Men samtidigt önskar jag inte det här- den här smärtan och saknaden, till någon annan.
Tänk om...jag bara fick ge honom en sista kram, tala om att jag älskar honom. Se honom busa med Saga en sista gång. Fråga honom om allt var bra. Oh jag skulle ge precis vad som helst för bara en sista...Snälla. Ge mig det.
En strykning på armen som talar om att du faktiskt inte är helt borta, utan tittar till oss då och då.
Åke, jag saknar dig så vansinnigt mycket! Hur ska jag kunna gå vidare och leva mitt liv som vanligt? Det kommer ju aldrig att bli detsamma. Aldrig någonsin...
Hur lång tid kommer sorgen att ta? Innan det lättar. innan jag slutar gråta över minsta lilla sak som påminner mig om honom. Aldrig förmodligen. Sorgen och saknaden kommer alltid att vara kvar. Jag kommer alltid att påminnas om honom- förhoppningsvis på ett positivt sätt nån gång. Kanske utan att gråta, istället kommer det kanske fram ett leende istället.
Häromdagen på Maxi fick jag syn på Aladdins chokladhjärtan. Jag var tvungen att gå ut ur affären. Åke fick såna av oss på sin födelsedag för en månad sen. Och nu är han borta.
Hur ska livet kunna gå vidare?
När jag är med mamma stänger jag av mig själv. Jag blir nån annan. En person som tar hand om henne, som diskar, plockar undan, hänger tvätt och fixar med allt- och som tröstar henne, fösöker få henne att se att det kommer bli lättare.
Men kommer det verkligen att bli det?
När jag är ensam, här hemma. Då brister alla murar totalt. Då gråter jag så hårt så jag skakar, jag får en enorm huvudvärk och blir vansinnigt trött. Jag får dämpa mig med en kudde i ansiktet.
Jag önskar så hårt att det ska ha blivit fel, att han inte satt i lastbilen, utan det var någon annan. Men samtidigt önskar jag inte det här- den här smärtan och saknaden, till någon annan.
Tänk om...jag bara fick ge honom en sista kram, tala om att jag älskar honom. Se honom busa med Saga en sista gång. Fråga honom om allt var bra. Oh jag skulle ge precis vad som helst för bara en sista...Snälla. Ge mig det.
En strykning på armen som talar om att du faktiskt inte är helt borta, utan tittar till oss då och då.
Åke, jag saknar dig så vansinnigt mycket! Hur ska jag kunna gå vidare och leva mitt liv som vanligt? Det kommer ju aldrig att bli detsamma. Aldrig någonsin...
Kommentarer
Postat av: maggie
Dina ord får mig att gråta ännu mer. Jag gråter också så våldsamt att jag skakar när jag är ensam. Jag vill inte visa för Simon hur ledsen jag egentligen är.
Jag vet att Åke aldrig kommer att lämna våra sidor, han kommer alltid att finnas med. och han stöttar oss i våra beslut, och ger oss en spark i rumpan om det behövs. Så har han alltid gjort och kommer alltid att göra <3
Trackback
