Förlossningen
Jag tänkte att jag skulle dela med mig av min förlossning, hur jag upplevde den och hur det gick till- medans det fortfarande finns relativt färskt i minnet. Skippar självklart de mest intima detaljerna.
Allting började på måndagen, den 26 oktober. Klockan var nog runt 19.30 här hemma och vi hade precis ätit mat, när jag kände ett enormt "hugg" i nedre delen av magen. Hade inte känt nåt liknande innan så reagerade självklart. Tog det lugnt, kollade på klockan och inväntade spänt nästa. Det tog ca 15 minuter och så kom det där hugget igen. Var det på riktigt nu? Skulle hon komma? Det var ju vad jag trodde.
Kollade på tv, och försökte sen att sova, men icke. Det gjorde för ont. Så jag låg på soffan och ojjade mig hela natten- nu kom värkarna med 10 minuters mellanrum.
På tisdagmorgonen ringde jag till Västervik, för jag hade inte sovit nåt överhuvudtaget. Hon sa till mig att ta en varm dusch och försöka sova- det var för långt mellan värkarna. Sagt och gjort.
Men när Frank kom hem vid 16 hade jag gett upp. Bestämde mig för att ta en promenad till affären, handla lite dricka och frukt, och se om värkarna kom tätare. Och det gjorde dom- cirka 5 minuter nu. Hem, ringde Västervik och åkte in, runt klockan 18 på kvällen.
Väl framme fick vi komma in i ett intagningsrum, på med CTG och ligga och vänta på att bli undersökt. I mitt huvud snurrade bara att " nu måste jag vara öppen ganska mycket, med tanke på hur ont jag har haft ". Barnmorskan undersökte mig- 1,5 cm! Ah!!! En aktiv förlossning är först efter 3 cm. Men gud, hur ont ska jag behöva ha?!
Dom bestämde att jag skulle få en sovdos, då jag varit vaken 36 timmar. Allt för att ha kraft och ork när det väl var dags.
Vi fick ett rum, jag fick tabletter och somnade. Sov hela natten, vilket var välbehövligt.
På onsdag morgon blev jag undersökt igen- fortfarande 1,5 cm. Vi blev tillsagda att ge oss ut i Västervik och promenera. Jaha, det får vi göra då. För att se om det kom igång mer.
Och vi promenerade! Och shoppade. Och promenerade lite till. Åt lunch. Och promenerade ännu lite till.
Väl tillbaka på BB blev jag undersökt igen- 3:e gången. Fortfarande 1,5 cm. Men! Så vi bestämde oss för att åka hem. Vi tänkte att det skulle vara skönt att sova hemma i vår säng.
Vi kom hem runt 18 på onsdagkvällen. Jag tog en dusch, och försökte få i mig lite mat- men nu kom värkarna tätare, och dom var annorlunda. Dom gjorde betydligt mer ont, jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Försökte sova, men det gick inte. Vankade fram och tillbaka här hemma i flera timmar- det gjorde ondare och ondare. Till slut ringde vi in till BB, nu kom värkarna med 3 minuters mellanrum, och jag hade jättesvårt att prata med barnmorskan, vilket hon hörde. "Kom in" fick jag höra.
Ringde taxi, och plågade mig genom den längsta bilfärden i hela mitt liv.
Kom fram till BB vid 03.00. Innan CTG och undersökning gick jag på toaletten- var kom allt blod ifrån?! " Bara lugn, det är så det ska vara " informerade barnmorskan. Hon satte CTG- lillan mådde bra. Sen undersökte hon mig. Jag var öppen 4 cm! Yes! Nu var det dags! Äntligen!
" Vill du ta ett bad?" - "Ja, det vill jag verkligen!". Och det var nog det skönaste badet jag tagit någonsin! Underbart. Jag slappnade av, det hjälpte inte direkt mot smärtan, men jag fick som ett inre lugn.
Efter en timme bad jag om en epidural. Vi fick ett förlossningsrum, och barnmorskan frågade om jag inte skulle prova på lustgas först. Ja visst. Frank stod bredvid sängen med lustgasmasken, och på mitt kommando hjälpte han mig. Lustgasen gav mig ett otroligt rus, vilket var obehagligt och pinsamt. Den hjälpte heller inte mot smärtan, men jag slappnade av mellan värkarna.
Runt den här tiden var allt som i en dimma, jag hade inte tidsbegrepp och hängde inte riktigt med i vad som hände- dels på grund av lustgasen, dels smärtan. Nu hade jag dock inte lika ont som hemma- hemma var värst smärtmässigt, men nu var värkarna tätare och mer intensiva.
Efter undersökning bestämde dom att jag skulle få epidural. Tack. Narkosläkaren kom, presenterade sig och började göra iordning allt. " Jag har hört att man kan bli förlamad av epiduralen, det vill jag inte!" hävde jag ur mig. Men han lugnade mig och sa att den risken är inte stor. Okej, sätt den då.
Och det ska jag tala om- epiduralen var underbar! Jag hade inte ont överhuvudtaget. Tack tack tack!
Nu fick jag ännu lite mer vila och avslappning, inför vad som komma skulle. Dagpersonalen kom- och jag fick en manlig barnmorska vid namn Tommy. Och han var helt fantastisk! Vilken man! Han förklarade allt, och hjälpte mig genom krystvärkarna- då jag inte fick krysta utan andas igenom dom. Det var otroligt jobbigt- trycket neråt var extremt, och det var verkligen inte lätt att hålla emot.
Han satte ett dropp för att driva på krystvärkarna ytterligare lite- och undersökte mig. " Du är öppen 10 cm " Nu skulle jag få krysta.
Sagt och gjort- jag tryckte för allt jag var värd. Och det var det met ansträngande jag någonsin gjort! Men jag fick nya krafter mellan krystningarna- varifrån vet jag inte och hur jag var kapabel till att genomföra något sånt förstår jag inte. Men jag klarade av det- med lite hjälp av en sugklocka då lillans hjärtljud blev en aning låga mot slutet. " Nästa gång kommer hon!" De fyra orden gav mig den största kraft jag nånsin haft och förmodligen nånsin kommer uppleva. Jag krystade för kung och fosterland. Och helt plötsligt var hon här, vår dotter. Allt smärta släppte när dom slängde upp det lilla livet på min mage. Jag grät, Frank tappade talförmågan. Och lillan skrek. Precis som det ska vara! Frank klippte navelsträngen, jag grät fortfarande. Herregud, det fanns verkligen en bebis inne i min mage, och hon var helt och hållet vår. Vi hade gjort henne, och nu - efter nio månaders lång väntan och 6 timmars hårt arbete- var hon äntligen här hos oss. Tack!
Klockan stod på 09.12 torsdagen den 29:e oktober 2009. Världens vackraste varelse var nu här.
Känslan när hon kom ut går inte att beskriva, inte heller värkarna och krystningen. Visst gjorde det ont- jag har aldrig haft så ont och kommer nog aldrig få, men den smärtan är den enda som för med sig nåt bra, nåt otroligt. Och det är den enda smärtan i världen som försvinner på ett ögonblick. När dom lägger ens nyfödda barn på magen glömmer man allt man genomgått dom senaste timmarna. Man har bara sitt barn i tankarna- det är underbart och jag önskar att alla kunde få uppleva den känslan.
Frank var fantastisk genom hela förlossningen, allt från att hjälpa mig här hemma med kläder till att ge mig lustgas, vatten och hålla min hand på BB. Jag älskar dig! <3 Och hade inte klarat det utan dig!
Förlossningen tog allt som allt 6 timmar och 7 minuter. Krystningen tog 17 minuter. Och nu har vi en dotter för resten av vårt liv. 3570 gram, 52 cm- ett mirakel, ett underverk. Ren kärlek.
Det var värt varenda minut av smärta, varenda krystning. Allt bleknar i jämförelse med henne.
Saga Betty Hofstad 091029. Vi älskar dig! Tack för att du kom!
Allting började på måndagen, den 26 oktober. Klockan var nog runt 19.30 här hemma och vi hade precis ätit mat, när jag kände ett enormt "hugg" i nedre delen av magen. Hade inte känt nåt liknande innan så reagerade självklart. Tog det lugnt, kollade på klockan och inväntade spänt nästa. Det tog ca 15 minuter och så kom det där hugget igen. Var det på riktigt nu? Skulle hon komma? Det var ju vad jag trodde.
Kollade på tv, och försökte sen att sova, men icke. Det gjorde för ont. Så jag låg på soffan och ojjade mig hela natten- nu kom värkarna med 10 minuters mellanrum.
På tisdagmorgonen ringde jag till Västervik, för jag hade inte sovit nåt överhuvudtaget. Hon sa till mig att ta en varm dusch och försöka sova- det var för långt mellan värkarna. Sagt och gjort.
Men när Frank kom hem vid 16 hade jag gett upp. Bestämde mig för att ta en promenad till affären, handla lite dricka och frukt, och se om värkarna kom tätare. Och det gjorde dom- cirka 5 minuter nu. Hem, ringde Västervik och åkte in, runt klockan 18 på kvällen.
Väl framme fick vi komma in i ett intagningsrum, på med CTG och ligga och vänta på att bli undersökt. I mitt huvud snurrade bara att " nu måste jag vara öppen ganska mycket, med tanke på hur ont jag har haft ". Barnmorskan undersökte mig- 1,5 cm! Ah!!! En aktiv förlossning är först efter 3 cm. Men gud, hur ont ska jag behöva ha?!
Dom bestämde att jag skulle få en sovdos, då jag varit vaken 36 timmar. Allt för att ha kraft och ork när det väl var dags.
Vi fick ett rum, jag fick tabletter och somnade. Sov hela natten, vilket var välbehövligt.
På onsdag morgon blev jag undersökt igen- fortfarande 1,5 cm. Vi blev tillsagda att ge oss ut i Västervik och promenera. Jaha, det får vi göra då. För att se om det kom igång mer.
Och vi promenerade! Och shoppade. Och promenerade lite till. Åt lunch. Och promenerade ännu lite till.
Väl tillbaka på BB blev jag undersökt igen- 3:e gången. Fortfarande 1,5 cm. Men! Så vi bestämde oss för att åka hem. Vi tänkte att det skulle vara skönt att sova hemma i vår säng.
Vi kom hem runt 18 på onsdagkvällen. Jag tog en dusch, och försökte få i mig lite mat- men nu kom värkarna tätare, och dom var annorlunda. Dom gjorde betydligt mer ont, jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Försökte sova, men det gick inte. Vankade fram och tillbaka här hemma i flera timmar- det gjorde ondare och ondare. Till slut ringde vi in till BB, nu kom värkarna med 3 minuters mellanrum, och jag hade jättesvårt att prata med barnmorskan, vilket hon hörde. "Kom in" fick jag höra.
Ringde taxi, och plågade mig genom den längsta bilfärden i hela mitt liv.
Kom fram till BB vid 03.00. Innan CTG och undersökning gick jag på toaletten- var kom allt blod ifrån?! " Bara lugn, det är så det ska vara " informerade barnmorskan. Hon satte CTG- lillan mådde bra. Sen undersökte hon mig. Jag var öppen 4 cm! Yes! Nu var det dags! Äntligen!
" Vill du ta ett bad?" - "Ja, det vill jag verkligen!". Och det var nog det skönaste badet jag tagit någonsin! Underbart. Jag slappnade av, det hjälpte inte direkt mot smärtan, men jag fick som ett inre lugn.
Efter en timme bad jag om en epidural. Vi fick ett förlossningsrum, och barnmorskan frågade om jag inte skulle prova på lustgas först. Ja visst. Frank stod bredvid sängen med lustgasmasken, och på mitt kommando hjälpte han mig. Lustgasen gav mig ett otroligt rus, vilket var obehagligt och pinsamt. Den hjälpte heller inte mot smärtan, men jag slappnade av mellan värkarna.
Runt den här tiden var allt som i en dimma, jag hade inte tidsbegrepp och hängde inte riktigt med i vad som hände- dels på grund av lustgasen, dels smärtan. Nu hade jag dock inte lika ont som hemma- hemma var värst smärtmässigt, men nu var värkarna tätare och mer intensiva.
Efter undersökning bestämde dom att jag skulle få epidural. Tack. Narkosläkaren kom, presenterade sig och började göra iordning allt. " Jag har hört att man kan bli förlamad av epiduralen, det vill jag inte!" hävde jag ur mig. Men han lugnade mig och sa att den risken är inte stor. Okej, sätt den då.
Och det ska jag tala om- epiduralen var underbar! Jag hade inte ont överhuvudtaget. Tack tack tack!
Nu fick jag ännu lite mer vila och avslappning, inför vad som komma skulle. Dagpersonalen kom- och jag fick en manlig barnmorska vid namn Tommy. Och han var helt fantastisk! Vilken man! Han förklarade allt, och hjälpte mig genom krystvärkarna- då jag inte fick krysta utan andas igenom dom. Det var otroligt jobbigt- trycket neråt var extremt, och det var verkligen inte lätt att hålla emot.
Han satte ett dropp för att driva på krystvärkarna ytterligare lite- och undersökte mig. " Du är öppen 10 cm " Nu skulle jag få krysta.
Sagt och gjort- jag tryckte för allt jag var värd. Och det var det met ansträngande jag någonsin gjort! Men jag fick nya krafter mellan krystningarna- varifrån vet jag inte och hur jag var kapabel till att genomföra något sånt förstår jag inte. Men jag klarade av det- med lite hjälp av en sugklocka då lillans hjärtljud blev en aning låga mot slutet. " Nästa gång kommer hon!" De fyra orden gav mig den största kraft jag nånsin haft och förmodligen nånsin kommer uppleva. Jag krystade för kung och fosterland. Och helt plötsligt var hon här, vår dotter. Allt smärta släppte när dom slängde upp det lilla livet på min mage. Jag grät, Frank tappade talförmågan. Och lillan skrek. Precis som det ska vara! Frank klippte navelsträngen, jag grät fortfarande. Herregud, det fanns verkligen en bebis inne i min mage, och hon var helt och hållet vår. Vi hade gjort henne, och nu - efter nio månaders lång väntan och 6 timmars hårt arbete- var hon äntligen här hos oss. Tack!
Klockan stod på 09.12 torsdagen den 29:e oktober 2009. Världens vackraste varelse var nu här.
Känslan när hon kom ut går inte att beskriva, inte heller värkarna och krystningen. Visst gjorde det ont- jag har aldrig haft så ont och kommer nog aldrig få, men den smärtan är den enda som för med sig nåt bra, nåt otroligt. Och det är den enda smärtan i världen som försvinner på ett ögonblick. När dom lägger ens nyfödda barn på magen glömmer man allt man genomgått dom senaste timmarna. Man har bara sitt barn i tankarna- det är underbart och jag önskar att alla kunde få uppleva den känslan.
Frank var fantastisk genom hela förlossningen, allt från att hjälpa mig här hemma med kläder till att ge mig lustgas, vatten och hålla min hand på BB. Jag älskar dig! <3 Och hade inte klarat det utan dig!
Förlossningen tog allt som allt 6 timmar och 7 minuter. Krystningen tog 17 minuter. Och nu har vi en dotter för resten av vårt liv. 3570 gram, 52 cm- ett mirakel, ett underverk. Ren kärlek.
Det var värt varenda minut av smärta, varenda krystning. Allt bleknar i jämförelse med henne.
Saga Betty Hofstad 091029. Vi älskar dig! Tack för att du kom!
Kommentarer
Postat av: Cassandra
Snyft,vackert Emmelie. Och du nästa vecka måste vi träffas. Kan höras i helgen om dag. pussar
Trackback
