Tomt
Jag vet inte vad folk tänker, vad dom tycker om att jag är så ledsen. "Han var ju inte din riktiga pappa" "Han var ju din styvfar". Dessa tankar snurrar i mitt huvud- att folk undrar varför jag är så ledsen då vi inte var släkt, inte biologiskt i alla fall. Han hade ju syskon, syskonbarn, en son. Som ska vara ledsna istället ( som är ledsna ) . Varför gråter jag? Varför svär jag på världen och dess orättvisa?
Jo. Åke har från den dagen jag föddes alltid varit där. Även fast han "bara" var grannen i början. Han har alltid varit en person som jag och mina bröder har gått hem till. Han hittade på saker med oss- vi var ute och åkte bil med honom, vi lekte hemma hos honom, han lagade mat till oss, han passade oss när mamma och pappa jobbade.
Sen, en dag, så blev det han och mamma. Vi flyttade in hos honom- han blev en del av familjen. Om han inte redan var det?
Han behandlade oss som om vi vore hans. Han skällde på oss. Han skjutsade oss dit vi skulle. Han gav oss saker. Han tog hand om oss. Han älskade oss. Precis som sina egna barn.
Mamma har talat om att han pratade om att adoptera oss- vilket ju var omöjligt då vi har en biologisk pappa som finns med i bilden.
Men jag tror, nej jag vet. Att han adopterade oss ändå- känslomässigt. Han älskade oss, och han var som en pappa. Jag kommer ihåg en gång när jag ringde hem och skulle fråga efter Åke- "är pappa hemma?" . Det säger mycket. Det talar om hur viktig han var, vilken roll han har spelat i mitt liv.
Sen kom Saga. Lilla Saga. Min dotter. Som har en mormor och en morfar.
Men Åke då? Som jag funderade på hur han skulle känna.
Han tog Saga som sitt eget barnbarn. Han kallade sig själv för morfar. Han gav Saga det viktigaste av allt- kärlek. Men även saker, pengar.
Ja vet ju att han inte var Sagas riktiga morfar, men han var viktig för henne. För mig. Han var faktiskt hennes morfar! Känslomässigt. Och jag är så glad över att jag gav honom möjligheten att få uppleva hur det känns att få ett barnbarn. Jag är glad över att han fick se henne som sin, och att han behandlade henne som sin. Han älskade henne nåt enormt!
Åke, för mig var du en pappa. och vilken tur jag hade som fick ha just dig som pappa, även om du var pappa nummer två. Du var suverän! Och jag vet att du älskade mig, och mina bröder. Tack för att du alltid var där för oss!
Och, Åke. Saga var ditt barnbarn. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Hon hade två morfäder. Hon älskar dig. Tack för att du älskade henne!
Tack för att du var du. Jag kan inte säga det för mycket. Jag älskar dig, Saga älskar dig.
Nu ska jag fortsätta önska efter ett mirakel. Kom tillbaka...
det värmde så i mitt hjärta när jag såg hur stolt och lycklig han var över lilla Saga på Kendras dop. Jag är så himla glad över att han hade henne i sitt liv, än för en liten stund.
Åke har präglat alla våra liv på ett ofattbart sätt, även om det är först nu man kanske tänker på det. Varje dag kommer föra med sig sorg och saknad, men han står bakom oss och finns med. Vi är aldrig utan honom . <3
gumman nu sitter jag här med tårar i ögonen igen. tänker på dig, älskar dig! och som alltid pussa Saga i från mig
Hej.. Vet inte hur den din blogg dök upp på min dator.. Om det var via blocket eller vad.. men jag läste om din relation till Åke. Är själv adopterad och vet hur oviktigt det biologiska egentligen är.
Som du skriver . Det viktigaste en människa kan ge är just KÄRLEK. Många tårar blev det, men tack för en mycket fin läsning!!!
Kram Maria
