Blackdaliah

Varje gång jag ser på min dotter, värker det i hela min kropp.
Hon är det finaste jag har, hon är det absolut bästa jag gjort i hela mitt liv. Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting, överträffar henne.
Hon skiner som den solstråle hon är varje gång man tittar på henne, varje gång man pratar med henne.
Hon kurar ihop sig tätt intill en när hon är trött och vill ha närhet.

Jag kan inte förstå, inte greppa, att vi har gjort henne. Att hon har varit ett litet, litet frö i min mage. Att det var hon som låg därinne, och ingen annan.

Varje dag oroar jag mig för henne, varje dag tror jag att någon ska komma och ta henne ifrån oss. Att hon kanske faktiskt inte är vår att behålla?

Jag ser hur hon förändras för varje dag som går, hur hon utvecklas och gör framsteg. Jag börjar se personen hon faktiskt är på väg att bli, och jag är så evigt tacksam för att jag får vara med om detta. Jag är så tacksam för att hon blev till, för att hon föddes fullt frisk. Jag är så evigt tacksam för att hon skriker, gråter och är arg ibland. Då vet jag att allt är precis så som det ska vara.

Saga, jag bär mitt hjärta utanför kroppen. Allt för dig. Jag älskar dig. Tack för att du är min.