2010-05-07
Begravningen var i fredags. Den var vacker. Otroligt vacker. Mamma och Rickard hade gjort det precis så som jag tror att Åke hade velat ha det. Musiken var fin. Blommorna var fina. Kistan var fin.
Men, det var det sorgligaste jag varit med om. Jag vill inte göra om det- fast jag vet att jag måste.
Att se mamma gå fram till kistan, där hennes älskade låg. Se mina bröder gå fram till sin styvfar för sista gången. Se Åkes bröder och syster, syskonbarn. Hans vänner. Det var så många som brydde sig om honom, som ville ta farväl.
Det brast nästan med en gång när jag såg kistan. När Björn Afzelius "Tusen bitar" spelades. När Henrik Åbergs " Du är alltid en del utav mig" spelades.
Jag fick sagt det jag ville till Åke, det enda som egentligen betydde något. Jag viskade det till honom, innan jag la ner min ros. Jag älskar dig...
Det värsta för mig, var när dom läste upp alla vackra blommor som skickats till kyrkan. Till Åke. Han tog upp en liten bukett med rosa rosor, och jag såg med en gång vem den var från. " Farväl morfar"- Saga.
Tårarna kom som aldrig förr, jag ville bara resa mig och gå därifrån. Och så la någon en hand på min axel- jag vet inte vem, men det värmde. Tack.
Jag önskar så att Saga kunde fått lite mer tid med honom. Att han fått se henne gå, höra henne prata. Höra henne säga morfar till honom.
Jag är så tacksam för den tid dom fick ihop, och den tid jag fick med honom.
Nu har jag förstått att han inte kommer tillbaka, och det gör ont. Ondare än någonsin. Men, jag vet ändå att han finns här, och stöttar oss. Han ser efter mig, Frank och Saga. Han finns alltid där för mamma och mina bröder. Alltid. Så länge vi minns honom försvinner han aldrig. Och Åke, jag kommer för alltid att minnas dig, du har alltid en plats i mitt hjärta och jag kommer att tala om för Saga hur mycket du betydde och hur mycket du älskade henne.
Men, det var det sorgligaste jag varit med om. Jag vill inte göra om det- fast jag vet att jag måste.
Att se mamma gå fram till kistan, där hennes älskade låg. Se mina bröder gå fram till sin styvfar för sista gången. Se Åkes bröder och syster, syskonbarn. Hans vänner. Det var så många som brydde sig om honom, som ville ta farväl.
Det brast nästan med en gång när jag såg kistan. När Björn Afzelius "Tusen bitar" spelades. När Henrik Åbergs " Du är alltid en del utav mig" spelades.
Jag fick sagt det jag ville till Åke, det enda som egentligen betydde något. Jag viskade det till honom, innan jag la ner min ros. Jag älskar dig...
Det värsta för mig, var när dom läste upp alla vackra blommor som skickats till kyrkan. Till Åke. Han tog upp en liten bukett med rosa rosor, och jag såg med en gång vem den var från. " Farväl morfar"- Saga.
Tårarna kom som aldrig förr, jag ville bara resa mig och gå därifrån. Och så la någon en hand på min axel- jag vet inte vem, men det värmde. Tack.
Jag önskar så att Saga kunde fått lite mer tid med honom. Att han fått se henne gå, höra henne prata. Höra henne säga morfar till honom.
Jag är så tacksam för den tid dom fick ihop, och den tid jag fick med honom.
Nu har jag förstått att han inte kommer tillbaka, och det gör ont. Ondare än någonsin. Men, jag vet ändå att han finns här, och stöttar oss. Han ser efter mig, Frank och Saga. Han finns alltid där för mamma och mina bröder. Alltid. Så länge vi minns honom försvinner han aldrig. Och Åke, jag kommer för alltid att minnas dig, du har alltid en plats i mitt hjärta och jag kommer att tala om för Saga hur mycket du betydde och hur mycket du älskade henne.
Vila i frid, älskade.
Kommentarer
Postat av: maggie
<3
Postat av: Cassandra
låter som en vacker begravning hjärtat, tänker på dig <3
Postat av: madde
vi tänker på er<3
Trackback
