Blackdaliah

Jag älskar min morfar. Jag har så många fina minnen av honom. Han har alltid varit en aktiv person- i full fart med alla möjliga projekt. Han tog alltid med sig oss på fisketurer, vi åkte i hans jeep utan tak, vi sov över hos honom och mormor och hade det jättebra. Han har alltid funnits där- pigg och glad.

Sen fick han Parkinsons, förbannade j*vla Parkinsons. Och så försvann min morfar och istället fanns en person som inte riktigt kände igen oss, som skakade och inte kunde ta hand om sig själv. Ibland, men bara ibland, kunde man skymta en del av min morfar. Men så sällan, så sällan. Frank har upplevt en glimt av min morfar, resten har varit den sjuka personen. Och Saga kommer inte ha några minnen av sin gammelmorfar.

Jag älskar honom, han är den bästa morfadern som finns. Jag hoppas att han inte har ont, och att han vet att han inte är ensam- att mormor, mamma, min moster och morbror är hos honom.
Jag har tagit beslutet att inte hälsa på honom igen- jag klarar ine av att se honom som det är nu, och mamma tyckte det var ett bra beslut. Jag tänker hålla minnena av min morfar vid liv, precis som han var innan sjukdomen.

Jag älskar dig morfar <3


Och min mormor, hon är den finaste som finns.